Ångest...

Idag är det dagen "D" som det så fint heter! Varför känner jag då inge glädje och inga förväntningar inför kvällen? Varför känner jag bara ångest med en gnutta hopp att något skall hända så att det räddar mig bort från denna kväll?

Ångest för vad undrar ni kanske som inte redan räknat ut vad det handlar om... Jo, Lasse Stefanz! Jag hatar verkligen dansband! Skall jag verkligen palla med en helkväll i deras avdankade sällskap? Minns ni inte hur pinsamma de var på Melodifestivalen förra året? Visst dansband i all sin ära och visst har deras musik toppat listorna osv... så oavsett om man gillar dem eller inte så är det fakta att de har gjort bra musik genom åren... men nu? Idag? För mig är de bara ett gäng avdankade gubbar som borde hålla sig hemma nu och njuta av sina "bra dagar" och inte efterlämna avdankade fotspår efter sig - de har haft sina glansdagar!!!

Herta Müller sa en gång: "Den som aldrig känner ångest saknar något som ingen kan vara utan: fantasi." Å fantasi det har jag och jag trivs med det så då borde det ju vara bra att känna ångest men snabb som man är så komma man ihåg vad Mark Twain sa en annan gång: "Gör det du fruktar mest av allt och du kommer garanterat att dö av skräck." Jag vill inte dö! Jag fruktar detta som inget annat i mitt liv - verkligen ångest inför kvällen... Jag måste verkligen ta itu med detta - känns inte alls bra!!!

Så jag får väl ta och hoppa i duschen nu, ta mig en stärkande drink och försöka bli "vän" med känslan! Jag får försöka hitta något annat att tänka på - en räddning i nöden? En räddare i nöden? Men så kommer jag att tänka på vad Aksel Sandemose sa: "Vill man förfölja ångesten och inte låta den härska, får man gå till de platser där den bor." Så det är bara att hoppa i duschen nu och bege sig ut på okänd mark och besegra ångesten precis där den bor - på Värestorp Folkets Park tillsammans med Lasse Stefanz!

Wish me luck...!