Hamnar du i prestationsfallgropar med dagens skeva värderingar och omänskliga krav? Vad är dagens norm? Att vara först, framgångsrikast och vackrast för att vara värdefull? Är det en realistisk självbild som vi måste leva upp till? Om vi inte gör det, leder det då till dålig självkänsla och självförtroende? Om svaret är JA – undrar jag varför vi gör så mot oss själva, kvinna som man!?
Är det skillnad på självkänsla och självförtroende? Den frågan kan ni fundera över...
Varför misstror vi beröm och uppskattning? Beror det på vår osäkerhet och vår egen illvilja att lita på andra för att vi tror att dom är fejk? Hur lagar vi vår egen osäkerhet? Genom kunskap och andras beundran? Genom kärlek och närhet för att fylla den tomma själen? Osv... Men hur känns det egentligen? Hur mycket vi än fyller på vår själ blir vi någonsin nöjda eller bara desperata? Är det inte så att hur mycket vi än fyller så känns det som ett ihåligt kärl som aldrig blir fullt... inte ens halvfullt? Hur kommer det sig att det blir så här?
Varför har vi prestationsångest och en ”drivkraft” efter att lyckas? Har vi inget människovärde om vi inte är duktiga? Är självförtroende och/eller självkänsla samma sak som ambitioner och en egen förmåga? Att det är ett förhållande mellan vad du kan och klarar av? Vilket i så fall skulle innebära att ju mindre förmåga du har att klara av vissa saker så är du inte lika stark och värdig som dom som klarar av det? Handlar detta även om viljan att klara av något, att fotsätta kämpa? Men viljan går ju att manipuleras – jag vill men kan inte... vågar inte... osv...
Det är ett mänskligt behov att bli bekräftad och sedd av andra för den man är och det man gör. Att vara smart och snygg kanske är viktigt eller? Men om vi inte innerst inne accepterar oss själva precis som vi är, finner vi något värde då i detta?
 |
| Måste vi vara stålkvinna/man? |
Många uppvisar en fasad som ständigt presterar och visar upp en perfekt yta. Duktigheten blir ett skydd, en mask som man tar på sig för att känna sig skyddad. Att vara tillfredsställd med sig själv behöver inte innebära att vi måste lyckas med allt, det räcker väl med att vi försöker och gör vårt bästa? Då behöver vi inte ta misslyckanden så hårt?
Är vi tvångs presterare eller glädje presterare? Vill man vara den som aldrig blir nöjd utan söker efter nya utmaningar innan de andra är avslutade? Den som alltid ställer höga krav på sig själv och ses som perfektionist och noggrann. Den som tillåter att prestationerna tar över, och blir beroende av olika aktiviteter eller fenomen? Den som missar det verkliga njutbara livet?
Mitt mål är i alla fall att vara den glada presteraren, vilket inte alltid har varit så. Men idag vet jag att jag kan vara en person med en god inre självkänsla som både ger och tar i relationer, hjälper andra och själv kan jag idag ta emot stöd och hjälp när jag behöver det. Ingen skam i det1 Jag har en stark integritet och kan säga nej till andras påtryckningar och förslag. Jag utvecklas som person och medmänniska. Jag går MIN väg! Fattar MINA beslut! Jag väljer själv oavsett vad andra har för åsikter om mina val och vet ni vad det skönaste är? Det är att jag inte längre skadar mig själv! Jag njuter av livet och det som det har att erbjuda mig!
Jag behöver inte längre bränna ut mig p.g.a. prestationen utan kan ge det jag kan och klarar av med ett resultat som är acceptabelt utan att sätta press på mig själv att jag inte duger för den jag är och det jag gör. Det räcker att göra sitt bästa!
Från mig till er alla - massor av kärlek!
Lev ERT liv idag -
för imorgon kan det vara för sent!
Älska dom som ni älskar och
skiljs aldrig åt som ovänner!
Massor av kärlek till er! ♥
