Meningen med livet...

Ja, vad är egentligen meningen med livet?

Är det att gå upp tidigt varje morgon? Att jobba hela dagarna? Att försörja sig själv och hela sin familj? Att passa in i dagens samhälle? Att bli accepterad? Att vara alla till lags?... och massa annat...

Dessa frågor har jag ställt till mig själv många gånger och inte hittat några svar. Det måste finnas så mycket mer som man kan få ut utav livet, eller är det inte? Frågorna om livets mening är många och många av oss funderar kring detta. Men en sak som faktiskt slog mig idag är varför jag alltid skall ställa alla dessa frågor till mig själv, kan jag inte istället ge ett svar? Frågan blir då...

Vad är MIN mening med livet?

Jag har insett att jag har till en viss del slutat att försöka bli accepterad av andra - det viktigaste är att jag accepterar mig själv. Det viktigaste är inte att göra det som förväntas av mig att jag skall göra utan det som jag känner friheten till att göra. Det som kommer att ge mig glädje och min egen inre lycka. Varför har dagens samhälle uppfostrat oss till att vi skall "passa in" i dagens "normer"? Vad är dessa normer och hur ser dessa "fack" ut? Är vi verkligen stöpta i samma form när vi föds?

Svaret är naturligtvis NEJ! Men varför tillåter vi oss själva att hamna i denna fälla och ställa oss själva frågor som vi faktiskt inte behöver? Varför inte bara göra det som gör oss själva lyckliga? Det är faktiskt vi själva som har lyckan i våra händer, inte världen i sina - bara vi själva kan påverka den eller?

Hur många av oss har inte drömmar och önskningar och skulle vilja prova våra egna idéer mot verkligheten man snabbt ger upp dem för att det finns en omgivning som påverkar oss på olika sätt. Hur många av oss har inte gett upp sina egna drömmar för den andra partners skull eller utav andra anledningar? Min fråga blir då, vad är det viktigaste i mitt liv?

Mitt svar är JAG SJÄLV! Låter det egocentriskt? Ja, kanske men om man tänker till så inser man snabbt att om jag själv inte är lycklig med mig själv så kan jag inte göra någon annan lycklig heller. Dom som tycker om att göra oss olyckliga och ledsna fast vi tycker om dem - är det verkligen värt att utsätta sig själv för detta och steg för steg döda sig själv och sitt liv? Är det detta som kallas att vara social och ödmjuk inför andra?

Mitt svar på det blir automatiskt att bara för att man tittar inåt på sig själv och fyller sitt liv med livsglädje och styrka samt uppfyller sina innersta drömmar betyder det inte att man utesluter sin omgivning, UTAN man inser att det omfattar även andra människor. Allt handlar om att hitta en inre ballans, en kompromiss mellan sig själv och andra.

Hur ofta uttrycker vi inte kommentaren - "Det bara blev så", men varför? Varför väljer vi inte längre? Valen är faktiskt våra egna och ingen annans. För hur vi än vänder och vrider på saker och ting så är det så att vi själva tillåter att det faktiskt ser ut som det gör i vårt samhälle. Vad händer om vi börjar gå emot strömmen eller om alla börjar leva innerligt utifrån sig själva utan en massa föreställningar till HUR VI BORDE LEVA?

Jag tror att om vi börjar leva innerligt så skulle vi må mycket bättre, om vi lever utifrån oss själva med ödmjukhet, medkänsla och tillit. Ett fantasifullt liv med mycket lek och kreativitet. Då tror jag att vi skulle må mycket bättre som individer och det skulle kunna påverka samhället och vår omgivning på ett mycket positivt sätt.

Eller har jag fel?